22 december
Jag är kissnödig, hungrig och förkyld, men innan jag går på toa, käkar och snyter mig ska jag slänga upp ett litet inlägg. Nu är det jullov. Jag orkar liksom inte jubla, jag bara konstaterar det. Jag är helt slut. Det har inte varit jättestressigt jämt men man måste vara så mycket mer aktiv i skolan nu än på högstadiet, och det tar ett tag att komma in i det. Samtidigt är det skitkul & jag trivs jättebra, mina klasskompisar är bäst!
Känns dock helt sjukt att vi är lediga en dag, och sen är det julafton. Vart har den här hösten tagit vägen? Känns som att den bara har svischat förbi, och knappt hunnit säga hej och hejdå. Det är bara lite snö ute, men det räcker för att julkänslan ska infinna sig tycker jag.
Imorgon ska pappa, jag & Anna fira jul hos Sofie och trollen, på julafton ska vi vara hemma hos pappa och på juldagen hem till mamma. Nyår blir nog mest chill hos Cicci, men det lär bli bra :)
Jag har några nyårslöften som jag ska hålla men alla tänker jag inte rada upp här. Dock har jag lovat att jag ska fortsätta att träna och så, men jag funderar på att skita i TR och börja Emirs dans istället och sen va ute och gå och springa lite mer. Bara det att det är så jävla tråkigt nu på vintern när det är kallt och halt ute, menmen.. vi är inte där riktigt än.
Farmor saknar jag fortfarande, och ibland sköljer sorgen över mig som en svart våg. Det är då jag ser på bilden av dig och ler, för du är glad och jag kan nästan höra dig skratta. Det är nästan värre att sakna någon som lever, för då vet man att man fortfarande kan prata med den personen även om man inte gör det. Varje gång jag ser dig, så hugger det till i magen. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt eller fel. Jag vet inte om eller hur mycket jag har skadat dig. Jag skäms men vill samtidigt värja mig. Jag minns dig ibland på kvällarna, men på morgonen så minns jag det dåliga igen och ger mig själv en käftsmäll för att jag inbillar mig att allt är bra.
Mamma har det inte heller så lätt. Jag hoppas att hon inte blir så påverkad av sin behandling men man vet aldrig vad som händer. Du är helt enkelt för ungdomlig för att dom ska kunna ge dig nån tantmedicin, ta det som en komplimang! Vi älskar dig och det vet du.
Take care.
den 19 oktober 2011
Länge sen jag skrev, och jag orkar inte hålla på att uppdatera hela tin fan.
Skolan tar en del tid, men för min del gör det inget alls. Även om alla ämnen inte är jätteroliga så är klassen verkligen kanoners & jag trivs bättre på gymnasiet än vad jag någonsin gjorde på högstadiet.
Jag har gått igenom en massa sorg den här hösten. Jag är förvånad över att jag fortfarande står på benen och inte har brutit ihop. Jag har blivit starkare och lärt mig att hantera och bearbeta saker genom att skriva ner dom, vilket har hjälpt mig igenom de här månaderna. Jag har sett någon som funnits hela mitt liv sakta försvinna, och även gått ifrån en annan människa frivilligt.
Imorgon är det begravning. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Jag vet bara att prästen ska läsa upp en av de texter jag skrev precis när farmor gått bort, vilket inte gör mig något alls. Tvärtom är jag bara tacksam om andra kan finna lika mycket tröst i mina egna ord som jag själv. Jag kommer att gråta, såpass bra känner jag mig själv. Jag känner det dock som att begravningen mer är ett fint minne för oss som lever kvar, farmor är ju inte kvar i kistan. Det känns verkligen bara som ett skal vi gräver ner, för jag vet och känner att farmor är med oss.
Dagen hon gick bort flög tranorna förbi över mitt huvud två gånger. Med farmor dog sommaren, den flyttade och väntar på att komma tillbaka nästa år. Därför kommer jag alltid att minnas farmor med tranor, som jag minns mormor som en ängel.
Nu ska jag sluta skriva innan jag börjar grina. Ska se om jag kan försöka hitta tröst i Ronja Rövardotter.
Godnatt.
Skolan tar en del tid, men för min del gör det inget alls. Även om alla ämnen inte är jätteroliga så är klassen verkligen kanoners & jag trivs bättre på gymnasiet än vad jag någonsin gjorde på högstadiet.
Jag har gått igenom en massa sorg den här hösten. Jag är förvånad över att jag fortfarande står på benen och inte har brutit ihop. Jag har blivit starkare och lärt mig att hantera och bearbeta saker genom att skriva ner dom, vilket har hjälpt mig igenom de här månaderna. Jag har sett någon som funnits hela mitt liv sakta försvinna, och även gått ifrån en annan människa frivilligt.
Imorgon är det begravning. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Jag vet bara att prästen ska läsa upp en av de texter jag skrev precis när farmor gått bort, vilket inte gör mig något alls. Tvärtom är jag bara tacksam om andra kan finna lika mycket tröst i mina egna ord som jag själv. Jag kommer att gråta, såpass bra känner jag mig själv. Jag känner det dock som att begravningen mer är ett fint minne för oss som lever kvar, farmor är ju inte kvar i kistan. Det känns verkligen bara som ett skal vi gräver ner, för jag vet och känner att farmor är med oss.
Dagen hon gick bort flög tranorna förbi över mitt huvud två gånger. Med farmor dog sommaren, den flyttade och väntar på att komma tillbaka nästa år. Därför kommer jag alltid att minnas farmor med tranor, som jag minns mormor som en ängel.
Nu ska jag sluta skriva innan jag börjar grina. Ska se om jag kan försöka hitta tröst i Ronja Rövardotter.
Godnatt.
22 augusti
Jaha, ja. Då har man börjat gymnasiet. Jag måste faktiskt erkänna eller medge att det känns bättre än jag trott att det skulle göra (visserligen har jag bara umgåtts med min klass i cirka två timmar än så länge, men you get the point). Som tur är har jag ju Senadishen att hålla i lite, om det skulle börja blåsa alltför hårt. Som det ser ut just nu, kommer det förmodligen inte ens att börja göra det.
För övrigt tycker jag att det ska bli skitspännande att lära känna & träffa en massa nya och (förhoppningsvis) spännande, glada och positiva personer. Jädrar, jag börjar bli ganska pepp på att plugga nu! Dessutom är mina klassföreståndare skitsöta och schemat är ju wunderbart. Så nej. Jag tror faktiskt inte att jag har något att klaga på här.
Over and out.
btw, funderar lite över om jag ska ta tag i bloggen på nytt. Göra ny header, nya kategorier, ja som en nystart på en gammal grund. Maybe.
Ett halvt år - ett halvt liv
Idag är det ett helt halvår sen jag gick och blev lycklig med min pojk. De här månaderna har varit de lyckligaste i mitt liv. Inte bara på grund av att jag har fått gå runt och vara kär och galen, utan också för så mycket runt omkring mig har förändrats till det bättre.
Mamma har ju flyttat, och jag känner mig mer hemma på Lysingsvägen än vad jag någonsin gjorde när vi bodde på Peru.
Jag har fått jobba lite och känna på hur det var att tjäna egna pengar. Jag har också fått hjälpa till lite extra hemma hos pappa eftersom han numera bor själv, och med mer ansvar kommer också mer respekt. Jag märker att plocka in i diskmaskinen eller dammsuga en sväng inte alls är sådär jobbigt som man försökte få det till "förut". Det är bara att göra det.
Så tänker jag nu också, angående flera saker. Jag har bland annat bestämt mig för att försöka att inte äta godis på en vecka (det har varit alldeles för mycket av den varan på vardagarna nu under sommaren), eventuellt blir det en milkshake på Åhmans med Josefine på fredag. Då ska vi nämligen säga hejdå till varandra efter tre år som nära, nära vänner, och hon flyttar till Norrköping :(
Dessutom ska jag börja gymnasiet, min klass är tydligen SAHU11C. Jag ska alltså gå i en "blandklass" av Humanistiska och Samhäll. Jag kommer vara så sjukt jävla nervös så det finns inte. Som tur är har jag Senada från 9N, men jag hoppas ju såklart även på att få nya vänner. Jag har läst igenom mitt schema för den kommande höstterminen, och jag kommer inte att sluta senare än 15,40 eller börja tidigare än 8,20. Det ni, efter att ha varit van att gå från åtta till fyra två dagar i veckan!
Att jag har orkat med alla förändringar och skitjobb, och inte bara begravt huvudet under kudden ibland och inte orkat leva, det har nog till stor del berott på att min fina kärlek har väntat på mig. Jag har tagit mig i kragen och skärpt mig för hans skull. Det känns som att jag känt personen jag kallar min i mer än ett halvt liv, snarare än ett halvt år.
I höst kommer jag förmodligen att ha en del fritid utöver plugg och kompisar. Där hade jag tänkt lägga tyngdpunkten på musiken och mina gitarrer. Jag vill bli riktigt bra! Dessutom ska jag fortsätta att träna och försöka att inte släppa fram godistrollet inom mig, förutom på helgerna. Jag har också tänkt ta på mig rollen som närvarande och barnvaktande moster, då jag vet att min syster behöver avlastning ibland.
Det var allt för mig idag. Tack och bock!
Mamma har ju flyttat, och jag känner mig mer hemma på Lysingsvägen än vad jag någonsin gjorde när vi bodde på Peru.
Jag har fått jobba lite och känna på hur det var att tjäna egna pengar. Jag har också fått hjälpa till lite extra hemma hos pappa eftersom han numera bor själv, och med mer ansvar kommer också mer respekt. Jag märker att plocka in i diskmaskinen eller dammsuga en sväng inte alls är sådär jobbigt som man försökte få det till "förut". Det är bara att göra det.
Så tänker jag nu också, angående flera saker. Jag har bland annat bestämt mig för att försöka att inte äta godis på en vecka (det har varit alldeles för mycket av den varan på vardagarna nu under sommaren), eventuellt blir det en milkshake på Åhmans med Josefine på fredag. Då ska vi nämligen säga hejdå till varandra efter tre år som nära, nära vänner, och hon flyttar till Norrköping :(
Dessutom ska jag börja gymnasiet, min klass är tydligen SAHU11C. Jag ska alltså gå i en "blandklass" av Humanistiska och Samhäll. Jag kommer vara så sjukt jävla nervös så det finns inte. Som tur är har jag Senada från 9N, men jag hoppas ju såklart även på att få nya vänner. Jag har läst igenom mitt schema för den kommande höstterminen, och jag kommer inte att sluta senare än 15,40 eller börja tidigare än 8,20. Det ni, efter att ha varit van att gå från åtta till fyra två dagar i veckan!
Att jag har orkat med alla förändringar och skitjobb, och inte bara begravt huvudet under kudden ibland och inte orkat leva, det har nog till stor del berott på att min fina kärlek har väntat på mig. Jag har tagit mig i kragen och skärpt mig för hans skull. Det känns som att jag känt personen jag kallar min i mer än ett halvt liv, snarare än ett halvt år.
I höst kommer jag förmodligen att ha en del fritid utöver plugg och kompisar. Där hade jag tänkt lägga tyngdpunkten på musiken och mina gitarrer. Jag vill bli riktigt bra! Dessutom ska jag fortsätta att träna och försöka att inte släppa fram godistrollet inom mig, förutom på helgerna. Jag har också tänkt ta på mig rollen som närvarande och barnvaktande moster, då jag vet att min syster behöver avlastning ibland.
Det var allt för mig idag. Tack och bock!
Sorg över Norden
Det råder en sorg över Norden. Att en enda människa kan spy ur sig så mycket hat och ondska, ta livet från och förstöra det för så oerhört många. Framförallt de som varit direkt utsatta för dåden, men också för Osloborna som aldrig mer i hela sitt liv kommer att kunna gå förbi regeringshuskvarteren utan att tänka på den där hemska fredagseftermiddagen i slutet av juli 2011.
Min fråga till Anders Behring Breivik är, som så många andras: Varför?
Varför var du tvungen att ta dessa unga människors liv? Varför var du tvungen att utsätta deras anhöriga för det oerhörda, bottenlösa djupet av mörk, svart, livslång sorg? Varför var du tvungen att spränga en byggnad för att döda människor och åsamka skada, varför var du tvungen att visa resten av världen din politiska ståndpunkt genom att förgripa sig på andra? Varför?
I fredags eftermiddag var jag ute och gick en promenad. Jag lyssnade på radio, som så många gånger förr. Plötsligt avbryts det lättsamma musikprogrammet och en kvinna med allvarlig röst meddelar:"En bomb detonerade för cirka 40 minuter sedan i en regeringsbyggnad i centrala Oslo. Man vet ännu inte om någon omkommit men flera uppges vara skadade. Mer om detta i Ekots nyhetssändning klockan tre." Och jag förstod inte. Förstod inte vad som hänt. Förstod inte allvaret. Förstod inte vad som komma skulle. Förstod inte varför.
Senare på kvällen när jag uppdaterades om den hemska skottlossningen på Utøya, hade räddningspersonalen ännu inte kommit fram. Vi såg bilder av panikslagna ungdomar som simmade för livet på öppet vatten, i hopp om att rädda sig undan en säker död. Omfattningen av det här gick inte att förstå. I takt med att nyheten om terrordåden spred sig över Europa och världen, steg dödssiffran ytterligare, lite till, och ännu mer. Jag tror fortfarande inte att den har stannat helt.
Jag, som kan ha lätt för att ta på mig andras problem och bekymmer, är helt bestört över det som hänt. Trots att jag inte är berörd på något sätt, kan jag inte låta bli att bry mig. Jag har pratat mycket med min pappa, som känner precis likadant. Vi mår nästan dåligt över det som hänt. Självklart sörjer vi med de som mist sina vänner och familjemedlemmar i dåden, men det värsta är meningslösheten. Det går inte att få det ogjort. Det går inte att spola tillbaka eller trycka på delete. Vad än Behring Breivik gjort, kan han aldrig få straff nog. Fängelse är alldeles för lyxigt alternativ för någon som honom, iallafall i Norge. Man skulle låsa in honom i en isoleringscell i Alcatraz, och låta honom leva där tills han blev 65. Sen skulle man såga av honom kroppsdelarna, en för en, och avrätta honom med ett skott i nacken. Inte ens då kan man säga att han på något sätt kan ha känt nära så mycket plågor som alla de dödade tillsammans.
Anders Behring Breivik kommer aldrig att få sitt straff, och de dödas familjer kommer aldrig någonsin att få upprättelse. Det är som med Hitler; döden är en alldeles för milt straff. Det man kan hoppas på, är att Behring Breivik långt efter sin död kommer att, precis som Hitler, bli benämnd med avsmak, avsky och vrede. Han kan aldrig bli förlåten för det han har gjort. Det skulle inte spelat någon roll om han dödat en eller fyrtiofem människor, likväl är och förblir han en mördare.
Om jag någon gång mötte Anders Behring Breivik, skulle jag spotta på honom och säga:"Brinn i helvetet, din sjuka fan".
Mina tankar och min sorg går till Norge, AUF och de anhöriga. Jag hoppas att de som fallit offer för den här sjuka mannen får vila i frid, och att de ges en vila i värdighet.
Min fråga till Anders Behring Breivik är, som så många andras: Varför?
Varför var du tvungen att ta dessa unga människors liv? Varför var du tvungen att utsätta deras anhöriga för det oerhörda, bottenlösa djupet av mörk, svart, livslång sorg? Varför var du tvungen att spränga en byggnad för att döda människor och åsamka skada, varför var du tvungen att visa resten av världen din politiska ståndpunkt genom att förgripa sig på andra? Varför?
I fredags eftermiddag var jag ute och gick en promenad. Jag lyssnade på radio, som så många gånger förr. Plötsligt avbryts det lättsamma musikprogrammet och en kvinna med allvarlig röst meddelar:"En bomb detonerade för cirka 40 minuter sedan i en regeringsbyggnad i centrala Oslo. Man vet ännu inte om någon omkommit men flera uppges vara skadade. Mer om detta i Ekots nyhetssändning klockan tre." Och jag förstod inte. Förstod inte vad som hänt. Förstod inte allvaret. Förstod inte vad som komma skulle. Förstod inte varför.
Senare på kvällen när jag uppdaterades om den hemska skottlossningen på Utøya, hade räddningspersonalen ännu inte kommit fram. Vi såg bilder av panikslagna ungdomar som simmade för livet på öppet vatten, i hopp om att rädda sig undan en säker död. Omfattningen av det här gick inte att förstå. I takt med att nyheten om terrordåden spred sig över Europa och världen, steg dödssiffran ytterligare, lite till, och ännu mer. Jag tror fortfarande inte att den har stannat helt.
Jag, som kan ha lätt för att ta på mig andras problem och bekymmer, är helt bestört över det som hänt. Trots att jag inte är berörd på något sätt, kan jag inte låta bli att bry mig. Jag har pratat mycket med min pappa, som känner precis likadant. Vi mår nästan dåligt över det som hänt. Självklart sörjer vi med de som mist sina vänner och familjemedlemmar i dåden, men det värsta är meningslösheten. Det går inte att få det ogjort. Det går inte att spola tillbaka eller trycka på delete. Vad än Behring Breivik gjort, kan han aldrig få straff nog. Fängelse är alldeles för lyxigt alternativ för någon som honom, iallafall i Norge. Man skulle låsa in honom i en isoleringscell i Alcatraz, och låta honom leva där tills han blev 65. Sen skulle man såga av honom kroppsdelarna, en för en, och avrätta honom med ett skott i nacken. Inte ens då kan man säga att han på något sätt kan ha känt nära så mycket plågor som alla de dödade tillsammans.
Anders Behring Breivik kommer aldrig att få sitt straff, och de dödas familjer kommer aldrig någonsin att få upprättelse. Det är som med Hitler; döden är en alldeles för milt straff. Det man kan hoppas på, är att Behring Breivik långt efter sin död kommer att, precis som Hitler, bli benämnd med avsmak, avsky och vrede. Han kan aldrig bli förlåten för det han har gjort. Det skulle inte spelat någon roll om han dödat en eller fyrtiofem människor, likväl är och förblir han en mördare.
Om jag någon gång mötte Anders Behring Breivik, skulle jag spotta på honom och säga:"Brinn i helvetet, din sjuka fan".
Mina tankar och min sorg går till Norge, AUF och de anhöriga. Jag hoppas att de som fallit offer för den här sjuka mannen får vila i frid, och att de ges en vila i värdighet.
i'm happy with life
haha den dummaste jävla låttexten ever, stör sönder mig;
"suicide is painless, it brings on many changes, and i can take or leave it as i please.."
Öh? Uppmanar dom liksom till självmord? Vafan, tar man självmord måste man ju skada sig. Vilket gör ont. Man kan nog ge sig fan på att ens omgivning ändras något när man tar livet av sig. Eller dör, över huvud taget. Och vadå jag kan ta eller lämna det som jag vill? Har du tagit livet av dig är du väl död, förfan.
Jojo. Tycker det är trevligt med blogg, när man har tid och sådär.
Igår kom min påg hit, och vi gick sedan till hans mormor och morfar. Världens gulligaste par! Sen hade jag den bästa kvällen på länge, saknat älskling nåt enormt men vi hinner fan inte ses ofta :/
Idag har jag varit hos min baldihest Josefine, som har körtelfeber och halsfluss och bihåleinflammation. Nåågot synd om na. Men jag friskade upp henne lite och så där, så nu är hon nog snart bra igen :)
Snart ska jag gå ut och gå med systerMalin, kommer nog bli en del såntdär bra prat systrar emellan. Käften går oavbrutet.
I will fight mitt sockeraddiction! Det har inte gått så bra idag. Eller jo, ganska. Eller nä. Eller jo. Fast asså. Det går nog framåt iallafall :)
bye suckers!
gammal, random bild. hehehehehehehehehehehehehe
"suicide is painless, it brings on many changes, and i can take or leave it as i please.."
Öh? Uppmanar dom liksom till självmord? Vafan, tar man självmord måste man ju skada sig. Vilket gör ont. Man kan nog ge sig fan på att ens omgivning ändras något när man tar livet av sig. Eller dör, över huvud taget. Och vadå jag kan ta eller lämna det som jag vill? Har du tagit livet av dig är du väl död, förfan.
Jojo. Tycker det är trevligt med blogg, när man har tid och sådär.
Igår kom min påg hit, och vi gick sedan till hans mormor och morfar. Världens gulligaste par! Sen hade jag den bästa kvällen på länge, saknat älskling nåt enormt men vi hinner fan inte ses ofta :/
Idag har jag varit hos min baldihest Josefine, som har körtelfeber och halsfluss och bihåleinflammation. Nåågot synd om na. Men jag friskade upp henne lite och så där, så nu är hon nog snart bra igen :)
Snart ska jag gå ut och gå med systerMalin, kommer nog bli en del såntdär bra prat systrar emellan. Käften går oavbrutet.
I will fight mitt sockeraddiction! Det har inte gått så bra idag. Eller jo, ganska. Eller nä. Eller jo. Fast asså. Det går nog framåt iallafall :)
bye suckers!
gammal, random bild. hehehehehehehehehehehehehe
Sommarlov
Känner att jag har fin uppdatering, men nej. Bloggen är numera inte min största prioritering.
Fy fan vad jag har svettats idag. Måste ha varit över 30 grader i luften. Okej, det hade varit ganska najs om man hade kunnat ligga på Löga eller nåt och chilla. Men ack, nej. Min mor skulle ju flytta idag, förstår ni. Från Perugatan 37B till Lysingsvägen 1D. Så, varsågod att bära kartonger, kassar och möbler ner för tre våningar antal gånger, sitt i bilen i tio minuter, och löp sedan upp tre våningar med alla saker igen :)
Men jag ska verkligen inte klaga. Känns som att det kommer bli så mycket bättre borta på Lysingsvägen. Anna och jag får varsitt rum, även om jag fick det minsta (men, hey! jag har ett rum hos mamma, som jag inte har haft på sex år). Vi har numera ett skitstort vardagsrum, trevliga grannar, helt okej utsikt, med andra ord; MYCKET som vi inte hade på Peru.
Det enda felet är ju bara färgen på huset. Kräks/gult/grönt/brunt. Men Anna Matsson och jag ska fråga om sommarjobb om vi kan få måla om huset, för färgen är inte direkt ny :D Dock är det ändå tur att det är fult på utsidan och fint på insidan. Så att det inte är tvärtom, menar jag.
Mamma, jag, Liana och Kjell tog en paus på Åhmans på eftermiddagen för att "reload the batteries", men sen var vi på't igen. Och ja. Såhär i efterhand, så kan jag definitivt säga att det har varit värt att slita och släpa som ett djur en hel dag för något sånt här fint.
När jag kom hem till min far igen, luktade jag ju inte precis blommor. Varit lökig antal gånger under dagen, liksom. Därför tyckte jag att vi kunde åka ut till Mösjön och bada lite. Sagt och gjort! Sofie hänkade också. Vi badade, chillade i solen och plockade massamassa smultron. En underbar avslutning på en annars lite halvt stressig dag.
Annars tycker jag att det sitter rätt fint med sommarlov just nu. Inga måsten (förutom idag, då. Men det har ju liksom varit positivt). Att bara känna: Fan, jag har verkligen ingenting att göra just nu. Vad skönt. Då kan jag ta en filt och en kudde och lägga mig i skuggan under äppelträden och läsa lite. Lovely.
De här senaste dagarna har jag ju älskat vädret, men å andra sidan tycker jag det är skitmysigt när det spöregnar ute också. Då kan man liksom spela på sin nyförvärvade stålgura som man hade världens röta med att hitta för 500 spänn på Blocket.
Nu har jag typ avverkat två veckor på mitt sommarlov. Känns som ungefär dubbelt så lång tid, vilket är riktigt najs. Ser fram emot gymnasiet nu, ska bli skönt med en ny klass och en ny skola. Men innan dess ska jag förhoppningsvis hinna åka till Elmsta, dra till Ullared och Falkenberg med pojken min och hans familj, chilla, läsa, bada, åka upp till Norrköaping och hjälpa min vouhi mirri-Josefine att flytta in och ordna det bra för sig. Jag är hennes extramamma. Därför tycker jag ju skitsynd om henne nu när hon ligger asdålig i körtelfeber :(
Imorgon ska jag förmodligen plocka i ordning här nere i gruvan, som pappa säger. Städa, hitta alla saker som är borta, och så vidare. Sen bär det nog av till mamma för en första natt i lägenheten. Ska även hinna med att träffa Senada och Daniella, och hoppas även hinna träffa min pojk eftersom att jag har för mig att han är ledig imorgon.
Nej, nu har jag nog skrivit av mig allt för den här gången.
Night!
Asgammal, vrålrandom bild. Bara för att liva oppet.
Fy fan vad jag har svettats idag. Måste ha varit över 30 grader i luften. Okej, det hade varit ganska najs om man hade kunnat ligga på Löga eller nåt och chilla. Men ack, nej. Min mor skulle ju flytta idag, förstår ni. Från Perugatan 37B till Lysingsvägen 1D. Så, varsågod att bära kartonger, kassar och möbler ner för tre våningar antal gånger, sitt i bilen i tio minuter, och löp sedan upp tre våningar med alla saker igen :)
Men jag ska verkligen inte klaga. Känns som att det kommer bli så mycket bättre borta på Lysingsvägen. Anna och jag får varsitt rum, även om jag fick det minsta (men, hey! jag har ett rum hos mamma, som jag inte har haft på sex år). Vi har numera ett skitstort vardagsrum, trevliga grannar, helt okej utsikt, med andra ord; MYCKET som vi inte hade på Peru.
Det enda felet är ju bara färgen på huset. Kräks/gult/grönt/brunt. Men Anna Matsson och jag ska fråga om sommarjobb om vi kan få måla om huset, för färgen är inte direkt ny :D Dock är det ändå tur att det är fult på utsidan och fint på insidan. Så att det inte är tvärtom, menar jag.
Mamma, jag, Liana och Kjell tog en paus på Åhmans på eftermiddagen för att "reload the batteries", men sen var vi på't igen. Och ja. Såhär i efterhand, så kan jag definitivt säga att det har varit värt att slita och släpa som ett djur en hel dag för något sånt här fint.
När jag kom hem till min far igen, luktade jag ju inte precis blommor. Varit lökig antal gånger under dagen, liksom. Därför tyckte jag att vi kunde åka ut till Mösjön och bada lite. Sagt och gjort! Sofie hänkade också. Vi badade, chillade i solen och plockade massamassa smultron. En underbar avslutning på en annars lite halvt stressig dag.
Annars tycker jag att det sitter rätt fint med sommarlov just nu. Inga måsten (förutom idag, då. Men det har ju liksom varit positivt). Att bara känna: Fan, jag har verkligen ingenting att göra just nu. Vad skönt. Då kan jag ta en filt och en kudde och lägga mig i skuggan under äppelträden och läsa lite. Lovely.
De här senaste dagarna har jag ju älskat vädret, men å andra sidan tycker jag det är skitmysigt när det spöregnar ute också. Då kan man liksom spela på sin nyförvärvade stålgura som man hade världens röta med att hitta för 500 spänn på Blocket.
Nu har jag typ avverkat två veckor på mitt sommarlov. Känns som ungefär dubbelt så lång tid, vilket är riktigt najs. Ser fram emot gymnasiet nu, ska bli skönt med en ny klass och en ny skola. Men innan dess ska jag förhoppningsvis hinna åka till Elmsta, dra till Ullared och Falkenberg med pojken min och hans familj, chilla, läsa, bada, åka upp till Norrköaping och hjälpa min vouhi mirri-Josefine att flytta in och ordna det bra för sig. Jag är hennes extramamma. Därför tycker jag ju skitsynd om henne nu när hon ligger asdålig i körtelfeber :(
Imorgon ska jag förmodligen plocka i ordning här nere i gruvan, som pappa säger. Städa, hitta alla saker som är borta, och så vidare. Sen bär det nog av till mamma för en första natt i lägenheten. Ska även hinna med att träffa Senada och Daniella, och hoppas även hinna träffa min pojk eftersom att jag har för mig att han är ledig imorgon.
Nej, nu har jag nog skrivit av mig allt för den här gången.
Night!
Asgammal, vrålrandom bild. Bara för att liva oppet.
en vecka kvar
Det är ju fan helt svårt att förstå att jag bara har en vecka kvar med klassen som aldrig vann.
På ett sätt kommer jag såklart att sakna den. Alla totala dampryck, när vi rejdar mot lärarna och dom aldrig ger sig och när vi åker buss från Liseberg och (nästan) alla tjugofyra övertrötta människor skrattar samtidigt. Även om det är åt olika saker.
Sen finns det ju ADHD-barn som jag inte kommer sakna. Som det kommer bli så jävla skönt att slippa. Det gäller ju inte bara i klassen, utan också skolan. Tyvärr ska väl typ 99 % av alla på LNK börja på Västerviks Gymnasium, precis som jag. Så, jag lär väl inte slippa dom där heller.
Fyfan, jag kommer så väl ihåg när vi var och hälsade på i sexan. Då var det spännande med allt nytt, nya lärare, ny skola, ny klass. Nu är man för det mesta så trött på skiten att man inte ens orkar reagera eller reflektera över att vi kanske aldrig mer kommer att sätta vår fot i byggnaden vi har spenderat tre år av våra liv i.
Det är ju helt sjukt. För tre år sen trodde jag att jag hade två bästa kompisar, och jag var övertygad om att det skulle vara så för alltid. Nu idag, satt jag med tre av mina allra bästa vänner, och insåg att det inte alls var samma människor som för tre år sedan. Det gör mig inget, jag trivs bra ändå.
Nu är det snart dags för ännu en ny skola, ännu fler nya lärare, och ännu en ny klass. Om tre år, när vi ska ta studenten, kanske vi känner samma sak för gymnasiet som vi känner för LNK nu. En rätt sjuk tanke, egentligen. Man kan liksom inte förstå.
Men en sak kan jag förstå, och det är att jag har haft jävligt roligt under hela nian. Det har inte känns som ett läsår, snarare ett halvt eller mindre. Så tack för allt jag har lärt mig av alla, tack för alla stunder som jag har skrattat åt att vi måste vara den mest efterblivna klassen någonsin, tack för att vi har haft tre år tillsammans och tack för att de tre åren är slut nu.
Tack 9N - klassen som aldrig vann♥
På ett sätt kommer jag såklart att sakna den. Alla totala dampryck, när vi rejdar mot lärarna och dom aldrig ger sig och när vi åker buss från Liseberg och (nästan) alla tjugofyra övertrötta människor skrattar samtidigt. Även om det är åt olika saker.
Sen finns det ju ADHD-barn som jag inte kommer sakna. Som det kommer bli så jävla skönt att slippa. Det gäller ju inte bara i klassen, utan också skolan. Tyvärr ska väl typ 99 % av alla på LNK börja på Västerviks Gymnasium, precis som jag. Så, jag lär väl inte slippa dom där heller.
Fyfan, jag kommer så väl ihåg när vi var och hälsade på i sexan. Då var det spännande med allt nytt, nya lärare, ny skola, ny klass. Nu är man för det mesta så trött på skiten att man inte ens orkar reagera eller reflektera över att vi kanske aldrig mer kommer att sätta vår fot i byggnaden vi har spenderat tre år av våra liv i.
Det är ju helt sjukt. För tre år sen trodde jag att jag hade två bästa kompisar, och jag var övertygad om att det skulle vara så för alltid. Nu idag, satt jag med tre av mina allra bästa vänner, och insåg att det inte alls var samma människor som för tre år sedan. Det gör mig inget, jag trivs bra ändå.
Nu är det snart dags för ännu en ny skola, ännu fler nya lärare, och ännu en ny klass. Om tre år, när vi ska ta studenten, kanske vi känner samma sak för gymnasiet som vi känner för LNK nu. En rätt sjuk tanke, egentligen. Man kan liksom inte förstå.
Men en sak kan jag förstå, och det är att jag har haft jävligt roligt under hela nian. Det har inte känns som ett läsår, snarare ett halvt eller mindre. Så tack för allt jag har lärt mig av alla, tack för alla stunder som jag har skrattat åt att vi måste vara den mest efterblivna klassen någonsin, tack för att vi har haft tre år tillsammans och tack för att de tre åren är slut nu.
Tack 9N - klassen som aldrig vann♥
i'm not addicted anymore, i'm finally free to think
Crack feeble, collar bones.
I am god, y'all are just some carbon clones.
Garden gnomes that probably had some big plans on New Year's Eve.
Even though it never makes the fuckin' blue tears leave.
I'm gonna die twice, I'm gonna die twice.
Once when I stop breathing.
Once when y'all forget what I write.
My name is Mac Lethal and kid I'm the prime minister.
Today I passed a bill to give kittens to life prisoners
//
det är sjukt hur mycket musik kan påverka ens sätt att tänka, leva och vara.
låten ovanför har fått mig att tänka så mycket på mitt eget liv, orden är dom som man letat efter men inte hittat.
för mig är musik inget annat än musik. samtidigt är det allt.
en del som ser min spotify säger: "Vafan, bestäm dig, äru hiphaap eller rockah eller är du mjukis eller lyssnar du bara på samma saker som alla andra?"
jag lyssnar på den musiken som jag tycker är bra. sen att andra också tycker att den är bra, spelar mindre roll för mig. lika mycket bryr jag mig om någon säger att det är skitmusik, då behöver ju inte dom lyssna på det utan kan vara glada för att jag gillart?
fan, vissa låtar jag lyssnar på är gamla, min morsa känner igen dom när hon hör vad jag lyssnar på när jag diskar eller nåt. det tycker jag är fedt coolt. musik som inte har passerat bäst-före-datum.
beatles, ramones, mac lethal, prop dylan, getognome, muse, guns 'n roses, rolling stones, depeche mode, swedish house mafia, elvis presley, fleetwood mac, panetoz, tenacious d, the ark, looptroop rockers, blondie, simon & garfunkel, petter, povel ramel, kapten röd, gnarls barkley, salem al fakir
& MÅNGAMÅNGAMÅNGAMÅNGA FLER SOM JAG INTE KOMMER PÅ NU
"music is my oxygen, can't live without it"
mac lethal - i'm odd
I am god, y'all are just some carbon clones.
Garden gnomes that probably had some big plans on New Year's Eve.
Even though it never makes the fuckin' blue tears leave.
I'm gonna die twice, I'm gonna die twice.
Once when I stop breathing.
Once when y'all forget what I write.
My name is Mac Lethal and kid I'm the prime minister.
Today I passed a bill to give kittens to life prisoners
//
det är sjukt hur mycket musik kan påverka ens sätt att tänka, leva och vara.
låten ovanför har fått mig att tänka så mycket på mitt eget liv, orden är dom som man letat efter men inte hittat.
för mig är musik inget annat än musik. samtidigt är det allt.
en del som ser min spotify säger: "Vafan, bestäm dig, äru hiphaap eller rockah eller är du mjukis eller lyssnar du bara på samma saker som alla andra?"
jag lyssnar på den musiken som jag tycker är bra. sen att andra också tycker att den är bra, spelar mindre roll för mig. lika mycket bryr jag mig om någon säger att det är skitmusik, då behöver ju inte dom lyssna på det utan kan vara glada för att jag gillart?
fan, vissa låtar jag lyssnar på är gamla, min morsa känner igen dom när hon hör vad jag lyssnar på när jag diskar eller nåt. det tycker jag är fedt coolt. musik som inte har passerat bäst-före-datum.
beatles, ramones, mac lethal, prop dylan, getognome, muse, guns 'n roses, rolling stones, depeche mode, swedish house mafia, elvis presley, fleetwood mac, panetoz, tenacious d, the ark, looptroop rockers, blondie, simon & garfunkel, petter, povel ramel, kapten röd, gnarls barkley, salem al fakir
& MÅNGAMÅNGAMÅNGAMÅNGA FLER SOM JAG INTE KOMMER PÅ NU
"music is my oxygen, can't live without it"
mac lethal - i'm odd
otursdag
vi skulle ha orientering idag. fy. fan. jag hatar orientering. världens onödigaste sport. jag menar, ska man springa i skogen kan man väl lika gärna göra det där man känner igen sig? och vafan ska man med karta till, ever heard of GPS?
näe. men det gick rätt bra. ett tag. tills emy smart nog tänker ta en genväg, och sjunker ner till knäna i lera. jag har ju inte pms nu eller så, så jag höll ju inte alls på att börja gråta.
härligt. nu är mina nya, vita skor helt förstörda, och jag väntar just nu på att leran ska torka så att jag kan pilla bort den.
när vi sen kommer till VO där josse & jag ska hämta lite dricka, håller jag fortfarande på att börja gråta eftersom att orientering är en jävla skitsport. när vi ska dra upptäcker jag att min hemnyckel är borta. emy går då och letar efter sin hemnyckel som hon hade i vänstra byxfickan.
till höger om nyckeln ligger. en. död. snok.
jag har alltså suttit på en död snok, och tappat nyckeln där och sedan rest mig upp och gått iväg.
förstår ni att en av mina största fobier i livet är ormar?
jag satt på en. jag satt på en orm.
nu ska jag slänga in mina ormslemmiga brallor i tvätten, och duscha av mig allt vad lera heter.
och som vanligt måste jag hitta något att skylla på.
dagens offer blir.. tadaa, orientering! med motiveringen att det är en jävla skitsport.
efter en lång varm dusch ska jag dra på simpsons, kura ner mig i soffan med en mango & sen dra till mejeriet. efter det skulle boris äta pizza så då ska jag följa med henne, aw snäll kompis jag är.
nääe fyfan. nu ska jag gå in i duschen och gråta över mitt elände.
solong
näe. men det gick rätt bra. ett tag. tills emy smart nog tänker ta en genväg, och sjunker ner till knäna i lera. jag har ju inte pms nu eller så, så jag höll ju inte alls på att börja gråta.
härligt. nu är mina nya, vita skor helt förstörda, och jag väntar just nu på att leran ska torka så att jag kan pilla bort den.
när vi sen kommer till VO där josse & jag ska hämta lite dricka, håller jag fortfarande på att börja gråta eftersom att orientering är en jävla skitsport. när vi ska dra upptäcker jag att min hemnyckel är borta. emy går då och letar efter sin hemnyckel som hon hade i vänstra byxfickan.
till höger om nyckeln ligger. en. död. snok.
jag har alltså suttit på en död snok, och tappat nyckeln där och sedan rest mig upp och gått iväg.
förstår ni att en av mina största fobier i livet är ormar?
jag satt på en. jag satt på en orm.
nu ska jag slänga in mina ormslemmiga brallor i tvätten, och duscha av mig allt vad lera heter.
och som vanligt måste jag hitta något att skylla på.
dagens offer blir.. tadaa, orientering! med motiveringen att det är en jävla skitsport.
efter en lång varm dusch ska jag dra på simpsons, kura ner mig i soffan med en mango & sen dra till mejeriet. efter det skulle boris äta pizza så då ska jag följa med henne, aw snäll kompis jag är.
nääe fyfan. nu ska jag gå in i duschen och gråta över mitt elände.
solong
never felt this way before
jag som egentligen inte trott på kärlek, utan bara att två människor möts och så ja.. har dom inget bättre för sig så pussas dom lite.
hur fan skulle man kunna hitta rätt person i hela världen?
men jag har gjort det, och jag är så jefla lycklig.
den här känslan, att man verkligen kan lägga sitt liv i någon annans händer.
att man inte har känt varandra i mer än fem månader, och redan märker att det enda hjärtat slår för är den speciella personen.
allt kom på en gång, det var så jävla struligt i början med allt annat runt omkring, men nu ser det äntligen ut som att allt börjar bli lite lättare.
troligtvis går flyttlasset någon gång i sommar, hoppas att det blir lite bättre.
snart åker även alla möbler ner i mitt nya rum, inte fy skam.
jag har inte ont i ryggen längre & kan äntligen börja röra mig normalt igen.
nu ska jag göra sista jävla rycket i nian, och sen äntligen stanna upp, vända mig om och andas ut.
fortfarande vet jag inte om det kanske kan bli gamleby i höst ändå.
hur som hur blir det en ny start för mig på gymnasiet, det kan nog behövas det, så trött som jag är på vissa personer i min klass.
och bakom allt detta står han och bara lyser.
han säger att han lyser för mig, men det vet jag inte om jag tror på.
hur fan skulle man kunna hitta rätt person i hela världen?
men jag har gjort det, och jag är så jefla lycklig.
den här känslan, att man verkligen kan lägga sitt liv i någon annans händer.
att man inte har känt varandra i mer än fem månader, och redan märker att det enda hjärtat slår för är den speciella personen.
allt kom på en gång, det var så jävla struligt i början med allt annat runt omkring, men nu ser det äntligen ut som att allt börjar bli lite lättare.
troligtvis går flyttlasset någon gång i sommar, hoppas att det blir lite bättre.
snart åker även alla möbler ner i mitt nya rum, inte fy skam.
jag har inte ont i ryggen längre & kan äntligen börja röra mig normalt igen.
nu ska jag göra sista jävla rycket i nian, och sen äntligen stanna upp, vända mig om och andas ut.
fortfarande vet jag inte om det kanske kan bli gamleby i höst ändå.
hur som hur blir det en ny start för mig på gymnasiet, det kan nog behövas det, så trött som jag är på vissa personer i min klass.
och bakom allt detta står han och bara lyser.
han säger att han lyser för mig, men det vet jag inte om jag tror på.
glad
glad för jag är nöjd med mitt liv, pissed för att andra försöker förstöra det för mig genom att trycka ner mig.
försöka visa att det dom gör är bättre.
att det jag gör inte duger.
nä fyfan, orkar inte bry mig om såndär jävla skit.
anyhow, imorgon ska jag ut till segelrum.
det är fint för jag finner sån ro där, det är det chillaste plejset on earth man.
idag har jag även varit världens lyckligaste i två månader, tiden går långsamt men snabbt.
jag har ont i ryggen och höll på att trampa på en orm när jag va ute och gick på VO idag, tacka mina skillade reflexer för att ormen fortfarande är en orm och inte mos.
jag har börjat packa ner mitt liv i kartonger och flytta ner dom i gigantorummet i källaren så smått.
nu äre fyra skoldagar kvar, (nja tre och en halv, har halv utedag på torsdag) och sen är det påsklov!
fyfan vad alla elever i sverige förtjänar detta.
nä gonatt på er, imorgon ska jag hinna gå till mamma också innan jag tar bussen ut till korna.
hörs yao
försöka visa att det dom gör är bättre.
att det jag gör inte duger.
nä fyfan, orkar inte bry mig om såndär jävla skit.
anyhow, imorgon ska jag ut till segelrum.
det är fint för jag finner sån ro där, det är det chillaste plejset on earth man.
idag har jag även varit världens lyckligaste i två månader, tiden går långsamt men snabbt.
jag har ont i ryggen och höll på att trampa på en orm när jag va ute och gick på VO idag, tacka mina skillade reflexer för att ormen fortfarande är en orm och inte mos.
jag har börjat packa ner mitt liv i kartonger och flytta ner dom i gigantorummet i källaren så smått.
nu äre fyra skoldagar kvar, (nja tre och en halv, har halv utedag på torsdag) och sen är det påsklov!
fyfan vad alla elever i sverige förtjänar detta.
nä gonatt på er, imorgon ska jag hinna gå till mamma också innan jag tar bussen ut till korna.
hörs yao
i'm fat, so what?
jag ska sluta ha dåligt samvete för att jag hoppar över träningen en dag, må dåligt över att jag åt corner när jag kände för det, ha ångest för att man åt godis en måndag och så vidare.
bara för man har kompisar som knappt käkar nånting och tror att dom är vältränade så kan väl jag få va tjock och lycklig?
jag älskar godis & andreas hallberg. så kommer det alltid att vara.
http://iizabelleduvet.blogg.se/2011/april/borjar-lacka-ur-nu.html
haha fyfan va rätt den bruden har!
nej nu ska jag gå och äta kolakakor :D
bara för man har kompisar som knappt käkar nånting och tror att dom är vältränade så kan väl jag få va tjock och lycklig?
jag älskar godis & andreas hallberg. så kommer det alltid att vara.
http://iizabelleduvet.blogg.se/2011/april/borjar-lacka-ur-nu.html
haha fyfan va rätt den bruden har!
nej nu ska jag gå och äta kolakakor :D
finafina vår
jag äälskar att det är vår ute nu! såpass att jag ska ut och löopa alldeles strax. kyss på nästan allt
cry softly, time is mourning
"gråt försiktigt, tiden sörjer
och väntar på dig vid gryningen
älskling, drömmar varar för evigt
se hur natten passerar genom mina ögon
känn hur smärtan i mig gråter
som en sorglig sång kommer tiden och går, död för oss
säg att ditt hjärta brinner
du vet att strömmen snart vänder
älskling, drömmar varar för evigt, för evigt."
epiC
